Filmen "Miraklet i Lourdes"

Detta är en film i all sin skenbara enkelhet. Dag för dag, steg för steg får vi följa den totalförlamade Christines tre dagars pilgrimsresa med böner och bad på den plats där den enkla bondflickan Bernadettes uppenbarelser av den heliga Maria i en grotta i Lourdes ägde rum.

Massupplagor av madonnor i olika storlekar med neonblinkande glorior, massmässor, massbad – allt i kolossalformat – kan man uppleva där. Suget efter det heliga vattnet från källan som sägs kunna hela sjuka människor tycks snarare ha ökat än mattats i vår egen tid av en mångskiftande ateism.

Christine reser i ett sällskap med andra kroniskt sjuka, som assisteras av såväl manliga som kvinnliga medhjälpare i uniform respektive dok. Kameran håller sig hela tiden på respektfullt, dokumenterande avstånd. Detta är österrikiska Jessica Hausners tredje film. Det är en mycket bra film, som är skarp i sin iakttagelseförmåga.

Christine förväntar sig ingenting. Hon är en iakttagare som har åkt med för att få lite omväxling – är egentligen mer intresserad av kultur – medan hennes medresenärer diskuterar för och emot mirakel desto mer.
Christines enkla dröm om att leva ett normalt liv bemöts snusförnuftigt av de kroppsligt friska prästerna och nunnorna med förklaringar som att det gäller att hela själen före kroppen.

Jessica Hausner presenterar i sin film hela spektrumet av troende och tvivlare, som trots bättre vetande, hoppas på en genomgripande förändring av sina liv.
Här finns den självutplånande nunnan, som till och med döljer ansiktet bakom handen när det ska tas gruppfoto, den icke särskilt övertygade prästen, som ändå hoppas på ett mirakel som ska ge honom personlig status, de försmädliga damerna som ifrågasätter vilka som är värda att helas och den förtvivlade mamman som är beredd att göra allt för att få kontakt med sin autistiska dotter.

Och så finns Christine som inte väntar sig någonting, men ändå får uppleva ett kortvarigt mirakel, som visar sig snarare åstadkommet av jordisk kärlek till en man än ett gudomligt ingripande. Detta är en djupt rörande och djupt mänsklig film om allas vår osläckliga längtan efter ett kärleksunder som inte lämnar någon av oss oberörd.

Det som ställs på sin spets är frågan om vad som är kärnan i all mänsklig religiös längtan. Är det egna begär eller osjälvisk längtan efter Guds närvaro eller är det rent av både och?
Vilken roll spelar miraklet både i Bibeln och i våra liv, som exempel på Guds storhet vilket exemplifieras genom att människor görs till objekt, d v s de sjuka finns till för att visa på Guds tillfälliga allsmäktighet? Varför behövs undren och varför längtar vi efter undren? Vad menar det att de övertygar oss om?

Religionens roll i människans historia aktualiseras därmed. Är den ett opium eller en kraft som förändrar? Är det på detta sätt, som vi kan se i filmen, som vi vill ha det?
Skräms vi av det faktum, att den sanna tron handlar både om kropp och ande och därmed är något ganska fysiskt?

Är det inte så att det största av alla under är inkarnationens under och uppståndelsens under och i båda fallen så handlar det om kroppen och dess relation till det som sker? Kroppen går inte att skilja från det andliga. Har vi människor förstått det?

Lars Viper
Kyrkoherde

Tillbaka