Det gäller att få ihop det. Det är alltid så. Det måste ihop för att det ska bli bra.
Trådarna i väven t ex. Bitarna i pusslet. Tider och stunder. Arbete och fritid. Sömn och vakentid.
Ingredienserna i kakan.
Tron och livet.
Man måste få ihop det. För att det ska bli bra och kännas som en helhet.
Man kan inte vara troende på söndagen bara.
Eller utge sig för att vara troende och inte leva som sådan.
Men enkelt är det ju inte.
Kan jag t ex vara troende och spara i fonder som indirekt stöder vapenindustrin?
Kan jag vara troende och äta kycklingar som vuxit upp i ett stort stall där det dagligen hackas till döds någon stackars kyckling som är svagare än de andra?
Eller kan jag vara troende och äta kött från en gris som aldrig sett dagsljus eller fått böka omkring i lera?
Kan jag förespråka rätten till min egen död?
Kan jag köra bil och flyga när jag vet hur farliga avgaserna ändå är för miljön på tid och längd?
Kan jag tro att min kropp är Guds tempel och samtidigt utsätta den för stress eller nikotin eller alkohol?
Kan jag köpa billiga kläder som tillverkats i fabriker där barn tvingas vara inlåsta och arbeta i dygn i sträck?
Kan jag åka på semester till Israel och gynna turismen i ett land som förtrycker ett annat?
Tro och liv.
Det ska gå ihop helst, men dagligen tvingas vi att kompromissa och välja.
Det är inte lätt att vara människa i en tillvaro där vi hela tiden måste ta ställning och göra val.
Välja parti, telefonoperatör, mobilmodem, elleverantör, fonder, placeringar, försäkringar, livsstil, kläder, mat…. Ena dagen är tomater nyttiga, nästa dag får vi veta att de är fullproppade med cancerogena ämnen.
Hur ska jag få ihop det så att jag kan leva stolt och rakryggad och känna att min tro bär mig?
Ibland önskar jag att vi inte visste så mycket.
Att man slapp alla utbud och hela världens problematik som vi dagligen får till oss genom medierna.

Man vill gärna få ihop det.
Kanske är det människans lott att hela tiden leva i den strävan.
Ja, det är väl det som är konsekvensen av att vara troende människa, att hela tiden kämpa med att få ihop tro och liv.
Lätt är det inte.
Men strävan ger växt och växten ger kraft och mod.
Kraft till att kunna säga ifrån när vi tycker att något är fel.
Mod till att välja efter vårt samvete och övertygelse.
Och visst är det väl fantastiskt att vi har en Gud som tror på oss.
Som skapat oss med en fri vilja.
Som gett oss gåvan att välja och tänka själva.
Att få göra fel och rätta till. Att få svikta och hitta jämvikt igen.
Och visst är det fantastiskt att vi har en Gud som finns för oss och som vi alltid kan vända oss till och be om hjälp.
Med livet.
Med valen.
Med balansen mellan tro och liv.

”Jag sträcker mina händer mot dig.
Herre skynda att svara mig.
Visa mig den väg jag ska gå.
Lär mig att göra din vilja.” Psalt 143

Yvonne Björkborg Kvist
vik. kyrkoherde

Tillbaka